Spåren i landskapen
Västerbotten är ett stort län med ett varierat landskap som sträcker sig från kust till fjäll. Under alla tider har människan lämnat spår efter sig i landskapet, spår som i dag berättar om vår historia.
Det av människan påverkade landskapet – kulturlandskapet – finns överallt omkring oss. Till och med fjällen som ibland brukar kallas ”vår sista vildmark”, är en del av det samiska kulturlandskapet, bitvis fyllt av lämningar efter människorna som levt där.
Våra omgivningar förändras hela tiden, lämningar omformas eller försvinner och nya kommer till. Det öppna jordbrukslandskapet som de flesta av oss upplever som ett naturligt inslag i omgivningen har till exempel en ganska kort historia i våra trakter.
Man kan dela in det naturgeografiska landskapet i tre delar – kusten, inlandet och fjällen.
Våra Fornlämningar är skyddade enligt Kulturmiljölagen men ibland ger Länsstyrelsen tillstånd att en fornlämning undersöks i samband med exploatering av landskapet. Då skall undersökningen alltid dokumenteras i en rapport.
För att skydda och bevara människans olika spår i landskapet finns lagar och skyddsformer. I dag finns möjlighet att bilda Kulturreservat för intressanta områden och företeelser. Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen utser Riksintressen för kulturmiljön som är utvalda för att de speglar vår landsändas speciella historia. Landskapskonventionen är en överenskommelse mellan Europarådets medlemmar. Den syftar bland annat till att förbättra skydd, förvaltning och planering av europeiska landskap.
Den europeiska landskapskonventionen är en överenskommelse mellan Europarådets medlemmar. Den syftar bland annat till att förbättra skydd, förvaltning och planering av europeiska landskap. Konventionen innehåller en tydlig demokratisk aspekt. Sverige har skrivit under konventionen men ännu inte genomfört den. Riksantikvarieämbetet har lämnat ett förslag på hur landskapskonventionen kan genomföras i Sverige.
För att en lämning ska vara automatiskt skyddad enligt kulturmiljölagen behöver den uppfylla tre rekvisit. Den ska vara en lämning efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och är varaktigt övergiven. Lämningen behöver dessutom vara tillkommen före år 1850, eller i fråga om fartygslämning, förlist före 1850.
Länsstyrelsen ska se till att fornlämningar i länet blir bevarade och inte kommer till skada. Alla fornlämningar har ett automatiskt skydd genom kulturmiljölagen. Det gäller både de fornlämningar som vi redan känner till och de som ännu inte har upptäckts. Kända fornlämningar finns i Riksantikvarieämbetets register över forn- och kulturlämningar. Länsstyrelsen kan dock i det enskilda fallet besluta om att fornlämningsförklara en yngre lämning om det finns särskilda skäl med hänsyn till dess kulturhistoriska värde.
Kontakta Länsstyrelsen om du
•planerar ett arbete som riskerar att påverka en fornlämning
•har hittat ett fornfynd
•vill använda en metallsökare
•upptäcker en skada på en fornlämning
•vill ha råd om hur du kan skydda och vårda en fornlämning.
Tillstånd för ingrepp i eller vid en fornlämning
Du behöver ett tillstånd från Länsstyrelsen innan du startar ett arbete som riskerar att påverka eller förstöra en fornlämning. Till exempel om du ska
•bygga ett hus
•anlägga en väg
•gräva ned en kabel
•anlägga en plantering.
I första hand ska du planera arbetet så att du undviker fornlämningar. Vår utgångspunkt är att fornlämningar ska bevaras, men vi kan i vissa fall ge tillstånd till ett ingrepp.
Ansöka om tillstånd
Fyll i blanketten och skicka in din ansökan i god tid innan det planerade arbetet är tänkt att starta. En ansökan ska innehålla uppgifter om:
vilket arbete du planerar
hur stort markområde som kommer att påverkas (exempel: 10 x 20 meter stort och 1,0 meter djupt)
vem som är fastighetsägare
fastighetsbeteckning
Du behöver också bifoga en översiktskarta och en detaljerad karta som visar vilket markområde som påverkas. Kartorna kan du göra med hjälp av Länsstyrelsens karttjänst.
Vad säger kulturmiljölagen om fornlämningar?
Kulturmiljölagen säger att du behöver tillstånd från Länsstyrelsen för att
•rubba
•ta bort
•gräva ut
•täcka över
•ändra eller skada en fornlämning.
Tänk på att ett markområde runt varje fornlämning också är skyddat. Om du är osäker på hur stort det skyddade området är kan du kontakta Länsstyrelsen. Även en nyupptäckt fornlämning har ett omedelbart skydd.
Fornlämningsärenden i skog
Via e-tjänster hos Skogsstyrelsen kan du skicka in ärenden som hanteras av olika myndigheter och som har koppling till skog. E-tjänsten är gemensam mellan Skogsstyrelsen och länsstyrelserna.
E-tjänsten hanterar följande ärenden med koppling till Länsstyrelsens ansvarsområden:
•Fornlämningar som berörs av avverkning eller anläggning av väg
•Markavvattning i skogsmark
Fornlämningsärenden i skog
Via e-tjänster hos Skogsstyrelsen kan du skicka in ärenden som hanteras av olika myndigheter och som har koppling till skog. E-tjänsten är gemensam mellan Skogsstyrelsen och länsstyrelserna.
E-tjänsten hanterar följande ärenden med koppling till Länsstyrelsens ansvarsområden:
•Fornlämningar som berörs av avverkning eller anläggning av väg
•Markavvattning i skogsmark
Har du hittat ett fornfynd?
Den som hittar ett fornfynd är i vissa fall skyldig att rapportera det till Länsstyrelsen eller till polisen. Det är sedan Riksantikvarieämbetet som beslutar om staten ska lösa in fornfyndet och i så fall vilken ersättning och hittelön upphittaren får.
Vad säger kulturmiljölagen om fornfynd?
Ett fornfynd är ett föremål som saknar ägare och som påträffas vid en fornlämning eller på en annan plats och kan antas vara från någon tid före 1850. I Kulturmiljölagen står det att staten har rätt att lösa in fornfynd som
•helt eller delvis består av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar
•består av två eller flera föremål som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans.
INGREPP I FORNLÄMNING ELLER FORNLÄMNINGSOMRÅDE
12 § I samband med en exploatering kan Länsstyrelsen i vissa fall medge undantag från bevarandekravet. Sammantaget ska då det allmänna intresset att exploateringen kan genomföras vara större än intresset att bevara fornlämningen.
13 § Tillstånd till ingrepp i fornlämning söks hos Länsstyrelsen. Om Länsstyrelsen ger tillstånd till borttagning eller annat ingrepp i fornlämningen är detta vanligen förenat med vissa villkor.
ARKEOLOGISK UTREDNING
11 § När ett arbetsföretag berör ett större markområde kan Länsstyrelsen besluta om en arkeologisk utredning. Utredningen behövs för att Länsstyrelsen över huvud taget ska kunna ta ställning till om det finns antikvariska hinder (det vill säga fornlämningar) för arbetsföretaget.
En arkeologisk utredning bekostas av exploatören. Utredningen kan bestå av kartstudier, fältbesiktning, provgropar, fosfatkartering och schaktdragningar för att finna eventuella fornlämningar.
Om fornlämningar påträffas är utredningen ett underlag som gör det möjligt för exploatören att undvika dessa i den fortsatta planeringen av arbetsföretaget. Om exploatören vill söka tillstånd till ingrepp i en påträffad fornlämning fungerar utredningen som ett underlag för Länsstyrelsens ställningstagande i frågan.
ARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING
13 § När en känd fornlämning berörs av ett arbetsföretag kan Länsstyrelsen behöva ett bättre beslutsunderlag för att bedöma fornlämningens värde i förhållande till det ingrepp som planeras. Ett sådant underlag, med alla tillgängliga fakta om fornlämningen, kan också vara värdefullt i en fortsatt dokumentation av fornlämningen i fråga.
Den typ av undersökning som Länsstyrelsen beslutar om i ett sådant fall kallas förundersökning. När förundersökningen gett besked om fornlämningens art, innehåll och utsträckning meddelas exploatören om fornlämningen ska bevaras eller kan tas bort, med eller utan vidare arkeologisk dokumentation.
ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING/SLUTUNDERSÖKNING
12 § Om Länsstyrelsen tillåter att en fornlämning kan tas bort beslutas om en undersökning/slutundersökning. Den ska tillvarata så mycket relevant information som möjligt om fornlämningen. Omfattningen av en slutundersökning beror på fornlämningens art och innehåll samt dess vetenskapliga betydelse.
14 § Vid en förundersökning och undersökning står exploatören för kostnaderna. Undantag kan göras om det i förundersökningen visar sig att fornlämning inte berörs eller om Länsstyrelsen inte tillåter fortsatt ingrepp.
Länsstyrelsen i Västerbottens län beslutar om länets fornlämningar.
Se även: Lag (1988:950) om kulturminnen m.m. – Svensk författningssamling.
Fornlämningar som syns i terrängen markeras på den digitala fastighetskartan med ett run-R. Ibland kan det vara svårt att avgränsa en fornlämning, till exempel en boplats under mark, då markeras området med ett run-R inom parentes.
I Västerbottens län finns 52 kulturmiljöer av riksintresse. Dessa platser är utvalda för att de speglar vår landsändas speciella historia. De representerar olika tider och olika verksamheter. Tillsammans ger de en bild av länets historiska utveckling och länets kulturarv. De utgör en blandning av det storslagna och exklusiva och det mer vardagliga och småskaliga.
Syftet med att peka ut ”Riksintressen” är att dessa platser ska uppmärksammas för att inte skadas vid fysisk planering och markanvändning. På länsstyrelsens hemsida finns det möjlighet att ladda ner GIS-skikt med länets riksintressen.
Kulturreservat är en skyddsform. I Västerbottens län finns tre kulturreservat. Det är Rörträsk silängar i Norsjö kommun, den samiska kulturmiljön Atoklimpen i Tärna socken, Storumans kommun samt den samiska kyrkstaden Fatmomakke i Vilhelmina kommun.
Det är kulturmiljön som är det huvudsakliga skälet till att området skyddas. Vissa kulturmiljöer behöver nyttjas för att upprätthållas och bevaras medan andra främst behöver fredas från påverkan. Syftet med att inrätta reservat är att lyfta fram, tillgängliggöra och informera om de kulturhistoriska värdena, för att visa hur människan genom historien nyttjat landskapet och hur vårt moderna markutnyttjande vuxit fram.
Beslut att bilda kulturreservat fattas av länsstyrelse eller kommun. Beslutet ska bland annat innehålla föreskrifter och skötselplan. Skyddade områden förvaltas normalt av den länsstyrelse eller kommun som beslutat om skyddet.
Riksantikvarieämbetet har det huvudsakliga kostnadsansvaret. Kommunerna ansvarar för kostnaderna för de reservat som de själva bildar. Markägare och nyttjanderättshavare har i vissa fall rätt till ersättning.
Se en film om kulturreservatet Atoklimpen på länsstyrelsens hemsida.