Klimat
Sedan inlandsisen smält och inte längre tryckte ner marken höjde sig landet ur havet och gör så fortfarande. I Västerbottens södra del ligger högsta kustlinjen (dit havet nådde när det gick som högst) cirka 270 meter över nuvarande havsyta och i norra länsdelen 215 meter högre än i dag.
Under århundradena har klimatet förändrats. När isen smälte blev klimatet varmare, mildare än i dag, vilket innebar en annan växtlighet. Under yngre stenålder var medeltemperaturen som högst. Det var upp till tre grader varmare än i dag. Då växte ädellövträd och hasselbuske här.
Hällmålningarna på Finnforsberget visar fiskar vilket är väldigt ovanligt
Äldre stenålder 8000–4200 f.Kr.
När inlandsisen försvann kom de första människorna hit. Det är troligt att de första invandrarna kom från flera håll: norr, nordost, väst och syd. Det bör ha skett under det nionde årtusendet före Kristus.
De boplatser som vi hittills känner till från äldre stenålder i Västerbottens län är små med härdar och kokgropar. Dessa platser verkar inte ha varit direkt strandbundna, vilket många yngre boplatser är.
Den hittills äldsta dateringen av en boplats kommer från Gråtanån i Vilhelmina. Den är närmare 10 000 år gammal. Det är kol från en kokgrop som har daterats. Från samma kokgrop har ben analyserats som visar en något yngre datering.
Den inledande renjägartiden som vi känner från ett flertal platser i norra Finland, Norrbotten samt Sydskandinavien saknas än så länge i Västerbotten. Här är det älgen som är det betydelsefulla bytesdjuret vid denna tid.
Föremålsformerna har influerats från olika håll. Lokala stenarter som kvarts och kvartsit har huvudsakligen använts till redskap och vapen. Ibland påträffas även föremål av flinta, vilket påvisar långväga kontakter. Flinta finns naturligt närmast i Ryssland, sydvästra Norge och Skåne.
Yngre stenålder 4200–1800 f.Kr.
Cirka 4000 år f. Kr. finns en tydligt utvecklad norrländsk särart vad gäller ekonomi och föremålsformer. Förutom kvarts och kvartsit används nu skiffer till spetsar och knivar. Skiffer är lätt att bearbeta och redskapen får därför helt andra former än de som är gjorda av hårdare material. Skifferföremålens skaft är ofta prydda med djurhuvudformade utsmyckningar.
Djurbilderna återkommer på de hällbilder, ristningar och målningar som finns i våra trakter. I dag finns åtta kända hällbildslokaler i länet, två platser med ristningar och sex med målningar. Det vanligaste avbildade djuret är älgen vilket stämmer väl överens med att älgben är det dominerande benmaterialet på många av de boplatser som har undersökts.
I länet finns hittills inte några kända gravar som är anlagda under stenåldern, men det är bara en tidsfråga innan de hittas. Från såväl Norrbotten och Ångermanland finns exempel på så kallade rödockragravar. Man har lagt den döde på en bädd av rödockra och troligen också strött rödockra i bitar eller pulverform på kroppen. I Norrbotten uppträder de äldsta mycket enkelt konstruerade gravarna redan cirka 5000 f Kr.
Omkring år 2000 f Kr avtar bruket att bygga skärvstensvallar. Boplatserna blir mindre men i stället desto fler. Ungefär vid denna tid slog sig enstaka grupper av sydskandinaver ner vid kusten. Förmodligen kände dessa människor till både odling och boskapsskötsel. Kvar efter dem är bland annat cirka 300 flintyxor.
Vid Strandholm, vid Korvbäckens utlopp i Stora Bygdeträsket har arkeologerna hittat spår efter denna tidiga invandrargrupp. Platsen har tolkats som ett jaktläger. Nästan alla föremål som har påträffats här är gjorda av flinta och är sydskandinaviska till sin karaktär.
Stenyxor från Strandholm.
Boplatsvall vid Stora Tjikkiträsk i Gunnarn
Under perioden 4500–2000 år f Kr användes en särskild typ av bostäder i inlandet. Resterna efter dessa ser i dag ut som mer eller mindre tydliga försänkningar i terrängen som omges av en vall. I vallen brukar det finnas en eller flera öppningar – ingångar. Vallen består av jord, kol, stora mängder skörbränd sten, ben, kasserade redskap, med mera. Ofta ligger några vallar tillsammans. De har tolkats som relativt fasta bostäder som använts under vintern. De kallas boplatsvallar eller skärvstensvallar.
När Rusfors kraftverk skulle byggas undersökte arkeologer resterna efter ett hus vid Stora Tjikkiträsk. Det visade sig att huset var minst 6 000 år gammalt. De som en gång byggde huset lade det i en sluttning på en udde i sjön. Här hade man god uppsikt över området och nära till vatten. Platsen var redan då använd sedan tidigare.
Huset var avlångt, ungefär 7 meter långt och 3,5 meter brett. Golvytan var nedgrävd i marken. Kring det ovala golvet fanns en stor vall. Det nedgrävda golvet var ett finurligt sätt att dra nytta av jordvärmen. Här bodde man förmodligen under vinterperioden. Hur husets väggar och tak har varit byggda vet vi inte riktigt men kanske var de gjorda av näver och torv, material som för länge sedan har försvunnit.
I vallen, vid ingången till huset, fann arkeologerna stora mängder förhistoriskt skräp; till exempel kol, brända ben och kasserade redskap. Även inne i huset fanns en hel del skräp, bland annat avslag från redskapstillverkning. Vid undersökningen togs 10 kilo ben tillvara. Nästan alla var älgben, men där fanns också några bäverben, ett fiskben och ett sälben.
I husets golvyta hittade man sju kokgropar. De har antagligen använts för att värma upp huset och till att laga mat i. Alla har inte varit i bruk samtidigt. Utanför vallen fanns sex kokgropar. En var större än de andra och full av brända ben och kol. Daterat kol från gropen var 8 780 år gammal, alltså mer än 2 000 år äldre än huset.
Även trasiga föremål kan berätta om de människor som tillverkade och använde dem. Förutom alla avslag – 4 500 stycken som togs tillvara – fann man bland annat 300 skrapor. De har använts till att bearbeta skinn och andra material som trä och horn. I resterna efter huset fann arkeologerna inte mindre än fem skaft till skifferknivar med djurhuvudformade ändar. Två av dem var fint skulpterade och mycket naturtrogna. Den ena föreställer en älg, den andra en svan.
Svanhuvud från boplatsvallen vid Tjikkiträsk.
Läs mer om bronsålder, järnålder och medeltid
Kalvträskskidan
En höstdag 1924 gjordes ett spännande fynd utanför byn Kalvträsk i Skellefteå kommun. Några män som var i färd med att dika ut en myr påträffade två skidor och en stav. Senare har man daterat den ena skidan med hjälp av C14-analys. Den visade sig vara äldre än vad man först trodde – 5 400 år! Den är äldre än den äldsta av Egyptens pyramider, och förstås världens äldsta bevarade skida.
Kort efter det att skidorna tagits upp ur myren föll den ena skidan sönder. Den andra är fortfarande nästan helt bevarad. Den är 204 cm lång, 15, 5 cm bred och ganska tunn. Den har fyra hål som bindningsremmarna dragits genom. Framtill och baktill på skidan kan man se lagningar av sprickor med krampor av råhud.
Kalvträskskidan med sin skovelstav är världens äldsta skida. Den visas i “Skidmuseet” som ligger i Västerbottens museum i Umeå.
Staven är en skovelstav av samma typ som den samiska kvinnostaven som också hade en skovel längst ner. Samekvinnorna använde den bland annat till att skrapa fram bete åt renarna. Skovelstaven från stenåldern har spår efter de stenverktyg som den tillverkats med.
Orsaken till att Kalvträskskidan bevarats så bra är att den har legat i en myr där lufttillförseln varit minimal.
