År 2005 undersöktes delar av det område som utgjorde sockencentrum i Skellefteå under medeltiden.
Det sker stora förändringar under den här tiden. Nu får kristendomen fäste och en riksbildning sker i det område som senare ges namnet Sverige. Det äldsta skriftliga dokumentet som berör vårt område dateras till 1314. Det är en skattelängd, i vilken Uma och Bygda socknar omnämns. Från första halvan av 1300-talet är också Hälsingelagen som även omfattade Västerbotten. I den räknas Uma och Bygda socknar till Ångermanland. Lagen gällde under större delen av 1300-talet.
Karta med Spår från medeltiden.
Bebyggelsen
Precis som under tidigare perioder skiljer sig Övre Norrland från södra och mellersta Sverige i många avseenden även under medeltiden. Det som vi idag kallar för Västerbottens län var inte ett homogent område utan kunde grovt delas i två delar; kust och inland. Längs kusten och de nedre delarna av de större älvdalarna fanns en jordbruksbygd som växte sig allt större. Kustområdet beboddes till viss del av en skandinavisk befolkning. De västligaste delarna av den fasta bebyggelsen utgjordes av byarna Granö, Hjuken och Norsjö.
I hela länet fanns en samisk befolkning. De levde under den här tiden framförallt av jakt på vildren och fiske med ett mindre antal tamrenar som mjölkades och främst användes som dragdjur och lockdjur.
Utsnitt från Olaus Magnus karta över norden från 1539
Ortnamnen ger oss i dag en antydan om hur omfattande den medeltida jordbruksbebyggelsen var. Ortnamn som antas ha ett tidigtmedeltida ursprung är till exempel marknamnen som i Flurkmark och Ersmark. Medeltida anses även bölenamnen vara, till exempel Jämteböle. Man kan se att ortnamn med samiskt ursprung finns väster om den medeltida jordbruksbygden.
Ekonomi
Husdjurshållning och jordbruk blev basen för försörjningen längs kusten under 1400- 1500-talet. För att dryga ut ekonomin for många periodvis till sjöarna i inlandet för att fiska. Även havsfiske, i synnerhet strömmingsfiske, var en binäring för många bönder. Torkad fisk var inte bara mat utan även en handelsvara. Hit kom till och med fiskare söderifrån för att fiska strömming. Laxfisket, både i älvarna och i havet, var också en betydelsefull näring. Ett annat viktigt byte vid kusten var sälen. Lämningar efter fiske och säljakt är alla tomtningar som påträffas längs det område som en gång utgjorde det yttersta kustbandet. Tomtningarna är rester efter tillfälliga, mycket enkla bostäder. Vissa dateras till järnålder och andra till medeltid.
Tomtning på Bjuröklubb. De är lämningar efter fiskares och säljägares enkla bostäder.
Under medeltiden användes fortfarande fångstgropar för att fånga älg och vi vet, från 1300-talskällor, att jämtländska bönder ägde andel i fångstgropssystem i Vilhelminaområdet.
Det pågick också en omfattande handel med lappmarksprodukter. Vissa förmögna storbönder i kustområdet – de så kallade birkarlarna – hade ensamrätt att handla med samerna. De tog även upp skatt av samerna. Birkarlarna delade upp det samiska området mellan sig i olika handelsdistrikt som kallades för lappmarker. Under denna tid kunde inte kungen/staten kontrollera Sveriges gränser vilket fick till följd att samerna ibland var tvingade att betala skatt till både Danmark (som styrde över Norge), Sverige och Novgorod.
I Ume lappmark skattade man dock direkt till kronan. Under 1500-talet var Granö ibland platsen där kronans fogde erhöll skatten från samerna. Många samiska lämningar har daterats till medeltid och samiska härdar finns spridda över hela länet. De vittnar om samisk närvaro från fjäll till kust.
En samisk härd i utkanten av Umeå som nyligen undersökts. Den har daterats till sen medeltid.
Bebyggelselämningar
I Böle i Lövånger socken finns en av länets få medeltida bebyggelselämningar. Det är en bosättning som utifrån en C14-datering har tolkats som tidigmedeltida. Platsen kan ha nyttjats redan under 12- och 1300-talen. Det är dock en tolkning som kan diskuteras eftersom dateringen endast anger åldern på det förkolnade träet. Anläggningen skulle kunna vara något yngre. Här finns husgrunder, odlingsrösen och rester efter gammal åkermark. Människorna som bodde på platsen ägnade sig åt odling, boskapsskötsel och sälfångst.
En annan relativt nyupptäckt gårdslämning finns på Gammåkern i Agnäs, Bjurholm. En arkeologisk undersökning visar att lämningarna består av en husgrund efter ett boningshus och en smedja samt två härdar, varav den ena är en smideshärd. En C14-datering av ett sädeskorn av korn tyder på att platsen har använts under tidigt 1400-tal. Huset har antagits vara en låg timrad stuga som från början endast hade ett rökhål i taket men med tiden fick en murad skorsten. Hur man fick in dagsljus vet vi inte. Huset saknade förmodligen fönster men kan ha haft gluggar.
Modell som visar hur det kan ha sett ut när gården på Gammåkern användes.
I Skellefteå och Lövånger har förmodad medeltida bebyggelse undersökts under senare år. I Lövånger har undersökningar vid Böle givit fyndmaterial från 1400-tal. Detsamma gäller för undersökningarna vid den övergivna byn Ön vid Degerbyn i Skellefteå.
I Lappviken i Jörns socken har en unik, senmedeltida plats undersökts. Den består av en husgrund med ett stenlagt golv, en smedja med källare och ett stall. Bland andra fynd påträffades två mynt här. Det ena var från slutet av 1400-talet och det andra från cirka 1500. Spår efter hantverk och handel, bland annat en hel del importföremål, berättar om den verksamhet som en gång bedrevs på platsen.
Bland fynden som påträffades i Lappviken fanns bland annat en tärning, en bit kakel, en radbandspärla och ett silvermynt.
Gåvobrev från byn Kåddis daterat till 1324
Detta gåvobrev upprättades i juli månad år 1324 vid tinget vid Backens kyrka i Umeå. Donationsbekräftelsen innebär att två markägare, Cecilia i Kåddis och Johannes i Hiske överlämnar sina hemman till Uppsala domkyrka där Olof Björnsson var ärkebiskop. Förutom ärkebiskopen fanns kungens fogde i Hälsingland – John Ingemarsson på plats vid tinget i Backen. Mycket få dokument från Västerbotten som kan dateras till 1300-talet finns bevarade i original men ett av dem är detta sigillförsedda gåvobrev som förvaras på Riksarkivet i Stockholm.
De arkeologiska undersökningar som gjorts av medeltida bebyggelselämningar visar bland annat att tegel varit ett vanligt förekommande byggnadsmaterial redan under den här tiden, och att husbehovssmide har förekommit nästan överallt.
Socknar och kyrkor
Under 1200- och 1300-talet bildades socknarna. I början av 1300-talet pågick en centralstyrd organisation och kolonisation. Då var Umeå och Bygdeå Sveriges nordligaste socknar. Kronans ökade inflytande medförde att övre Norrland tydligare orienterade sig söderut.
Under 1400-talet fanns fem storsocknar här. Nordmaling, Umeå, Bygdeå, Lövånger och Skellefteå. Troligen var de första kyrkorna enkla träbyggnader. Traditioner om äldre kyrkor finns i Nordmaling och Lövånger. I slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet byggdes stenkyrkor i alla socknar. De första kyrkplatserna var belägna vid dåtida hamnar. Hit förlades även handels- och marknadsplatser. Det kan förstås också ha varit tvärtom, att de första kyrkorna uppfördes på redan befintliga mötesplatser. De medeltida kyrkplatserna blev knutpunkter i det ännu glest befolkade Västerbotten.
Kyrkornas interiörer var med stor sannolikhet befolkningens enda möte med konstföremål. Delar av interiörerna har klarat sig till eftervärlden och ger oss i dag en inblick i den medeltida bildvärlden. En av de större samlingarna av medeltida träskulpturer finns i Skellefteå landsförsamlings kyrka. Även Ånäsets kyrka har en fin samling medeltida skulpturer.
“St Göran och draken” i Skellefteå landsförsamlings kyrka.
På Klosterholmen i Bureå finns sedan länge kända senmedeltida byggnadslämningar. Enligt tradition ska det här ha funnits någon form av kyrklig verksamhet, kanske ett kloster. Vid en undersökning påträffades två husgrunder och en stensatt källare som troligen har haft tegelvalv. Vid undersökningen tillvaratogs en tappkran till en öltunna. Den dateras till medeltidens slut. På platsen fanns även rester efter metallhantering. Under senare år har grunden undersökts igen med syfte att datera lämningen. Dateringar av kol samt kalkbruk ger en datering till 1410 – 1530 som den troliga perioden som verksamheten bedrivits på platsen.
Burekloster återskapat med hjälp av en ställning av järn.
När Gustaf Vasa år 1527 bestämde att Sverige inte skulle vara katolskt utan protestantiskt innebar det stora förändringar för allmogen. Vissa katolska drag har dock levat kvar under en längre tid, t. ex traditionen att placera helgonbilder vid färdvägar. Det finns uppgifter om att sådana traditioner praktiserades både i Bygdeå socken samt i Lövångers socken. Det var befolkningen i Vebomark, i Lövångers socken, som hade placerat en skulptur av ett helgon vid vägen till kyrkan. När vädret var för dåligt höll man andakt vid helgonet, den s.k. Vebomarksguden.
Den så kallade Kalvskinnsprästen Ekdahl har noterat:”Den af allmogen omtalade Vebomarksguden war efter prosten Dahlings beskrifning ej annat än ett helgon, insatt i ett litet skåp 3/4 mil från kyrkan, der folket öfvade sin andakt då det ej kunde komma till kyrkan”.
Helgonbilden förvarades senare på Lövångers kyrkvind och skadades av en brand år 1889. Den förvaras numera på Västerbottens museum.
Vebomarksguden
Kommunikationer
Under medeltiden fanns inga riktiga körvägar i Västerbotten. Man fick ta sig fram till fots eller på hästryggen, på gång- och ridstigar. Ofta använde man de åsryggar som löper längs dagens åar och älvar, men även rullstensåsar skapade av isälvar användes som kommunikationsleder. Förutom vattenvägarna, både längs kusten och längs älvarna in i landet, fanns särskilda vintervägar. Tunga landtransporter skedde oftast vintertid med släde. Norrstigen är den mest kända gång- och ridstigen. Den gick längs hela Norrlandskusten och gjordes senare om till vår första körväg, Kustlandsvägen som fortfarande till stora delar finns kvar. Ett fynd som hör samman med medeltidens kommunikationer är resterna efter en stockbåt från Bjärten i Nordmaling, som dateras till 1400-talet.
Farleden längs kusten utgjordes av ett antal hamnar, kyrkplatser och fiskeplatser. Vid flera av dessa hamnar fanns mindre kapell och ofta även handelsplatser. Öskärskyrkogården på Holmön är förmodligen lämningen efter en av dessa kapellplatser. Den består i dag av ett muromgärdat område som innehåller resterna efter ett medeltida kapell. Här har också ett silvermynt från 1400-talet påträffats. Under medeltiden låg platsen alldeles i närheten av en havsvik som förmodligen användes som hamn. En plats som kan ha haft en liknande funktion är Jungfruhamn på Bjuröklubb.
Jungfruhamnsgraven på Bjuröklubb.
Läs mer om stenålder, bronsålder och järnålder
Medeltida föremål
De föremål från länet som säkert kan dateras till medeltiden är lätt räknade. Många verktyg och andra bruksföremål har sett likadana ut över lång tid och kan därför vara svåra att föra till en viss period. En föremålskategori som däremot ofta är lätt att datera är mynt. Även smycken och dräktbeslag är vanligtvis daterbara. På ön Stora Fjäderägg norr om Holmön har medeltida smycken påträffats. Här har en fingerring och några bjällror hittats i vad som antingen var en grav eller en tomtning. De har daterats till 1200-talet.
De samiska metalldepåerna är en fyndkatergori bestående av samlingar av metallföremål nedlagda i marken, till exempel smycken, hängen och dräktbeslag. Föremålen kan till stor del dateras till medeltid och många visar på långväga handel. En del av föremålen som ingår i metalldepåerna tycks dock vara lokalt producerade.
Föremålen från fyndet i Mörtträsk
En liten järnkniv med skaft av bronsplattor som har hittats i Garaselet vid Byskeälven. Den dateras till tidig medeltid och kan ha kommit hit genom handel med folk från Finland eller Ryssland.
Medeltida kniv funnen vid Garaselet i Byskeälven
