Menu

1500-tal

Under 1500-talet börjar staten visa större intresse för vår landsända. Det är Gustav Vasa som genom kartläggning vill skapa underlag för beskattning av befolkningen.

Jakt o fiske

Även om staten ansåg att jordbruk skulle vara det som försörjde människorna i kustområdet så har jakt och fiske länge haft stor betydelse. Det kan räknas som en basnäring för både samer och nybyggare. Få lämningar finns kvar idag, ett undantag är fångstgroparna som var i bruk till 1864 då de förbjöds. Under 1500-talet bedrev männen jakt- och fiskefärder inåt landet till fjällträsken (träsk är en äldre benämning på sjöar). År 1556 skattade 50 ”träskmän” i Umeå för 84 träsk där de översta träsken låg i trakten av Storuman. Samernas huvudsakliga näringsfång under denna tid var jakt- och fiske. De sålde sina varor i Norge samt till de köpmän som kallades Birkarar.

För bönderna närmast kusten var havsfisket det viktigaste och strömmingen var den fiske som hade störst betydelse. Strömmingsfisket i Bottenviken var av betydelse även för befolkningen längre söderut och folk ända från Mälardalen gjorde under 1500-talet årliga fiske- och handelsexpeditioner upp till de bottniska kusterna. Det finns därför många lämningar efter fiskeplatser och rasthamnar längs kusten. Bjuröklubb var ett känt landmärke och omnämns av Olaus Magnus i hans ”Historia om de nordiska folken” från 1555.

Bild från Olaus Magnus beskrivning om de Nordiska folken 1555 från Bjuröklubb.

I kusten var även jakten på säl av stor betydelse då sälspäck var en eftertraktad vara och de vattentäta sälskinnen betingade stora värden.

Bebyggelse

De medeltida byarna bildar stommen till dagens jordbruksbebyggelse. Det var Gustav Vasa som började hålla reda på hur många bönder som fanns i varje by i syfte att beskatta jordbruket. I Gustav Vasas jordebok från 1543 finns ca 250 byar i Västerbottens landskap uppdelade på fem socknar: Skellefteå 60 byar, Lövånger 29 byar, Bygdeå 41 byar, Umeå 90 byar och i Nordmaling fanns 31 byar. I dessa byar fanns totalt 1 181 bönder som skulle betala skatt. När den fasta bebyggelsen spred sig från kusten och inåt landet så följde den först de bördiga och lättodlade älvdalarna. Det är i älvdalarna vi finner sedimentjordarna som är den bästa odlingsmarken och därmed de mest utpräglade jordbruksmiljöerna. Man kan se att åkrarna följer de finkorniga dalarna medan moränhöjderna är skogklädda. Odlingslandskapet längs älvdalarna karaktäriseras bland annat av att byarna är belägna vid lugnvatten mellan forsarna, s.k. selbebyggelse. Uppströms Granö och Hjuken fanns ingen fast bebyggelse. Det var samernas land.

I dag finns inga rester efter 1500-talets jordbruksbebyggelse med den bestod troligen av ett enkelt timrat boningshus med ladugård samt kokhus. Runt husen fanns lite odlingsmark och i närheten var en bäck för färskvatten. Den enkla bebyggelsen omgavs av stor och tät skog. I våra nordliga trakter har det alltid varit boskapen som varit den viktiga delen i jordbruket och inte åkermarken. Djuren hade sitt bete i skogen under sommaren.

Kyrkan

Redan under 1300-talet fanns det träkyrkor enligt skriftliga uppgifter. Under senare delen av 1400-talet och början av 1500-talet byggdes kyrkor av sten i de fem storsocknarna. I slutet av 1400-talet var det ärkebiskop Jakob Ulfsson som hade fått Övre Norrland som förläning. År 1497 förlorade han länet till Sten Sture men återfick det under perioden 1503 – 1507. Gustav Vasa hade genom ett kungligt påbud förbjudit den katolska läran och infört protestantismen. Förutom sockenkyrkorna fanns mindre kapell i kustbandet t. ex Jungfruhamn vid Bjuröklubb samt Öskär på Holmön.

Handel

Före städernas grundande var det vissa bönder som bedrev handel. De kallades landsköpmän och var en tidig överklass. Många av landsköpmännen köpte upp varor lokalt och seglade sedan till Stockholm för att sälja sitt gods. De som lyckades skaffa sig förmögenheter köpte ibland hus i Stockholm. Köpmännen från norr var tvungna att sälja sina varor i Stockholm, de fick inte åka till t. ex. Tyskland för att få bättre pris. Detta förbud kallades det bottniska handelstvånget och gällde ända till 1800-talet.
Hamnarna vid kyrkplatserna var även viktiga handelsplatser. Då de äldsta kyrkorna låg vid kusten medförde landhöjningen att hamnarna succesivt fick flyttas utåt mot nya kustlinjer. Det fanns även större marknadsplatser som hade stora upptagningsområden; en marknad låg vid Torneälvens mynning i Norrbotten och en på Härnön i Västernorrland.

Kommunikationer

Möjligheten till kommunikationer har i alla tider haft betydelse för bebyggelseutvecklingen. Länge var dock Västerbotten väglöst land. Man tog sig fram på vattnet, längs stigar eller på vintern med skidor och släde. Människor gick när de skulle någonstans. Älvdalarna var de naturliga lederna för alla, så väl för samer och som för nybyggare.
På land följde man från början de stigar som djuren hade trampat upp. Tidigt fanns ett nät av stigar över hela länet. Varor transporterades framför allt på vintervägarna. På snö och is var det lätt att ta sig fram med skidor eller släde. Vintervägarna var kortare än sommarvägarna. Det var på grund av att det var lättare att transportera varor på vinterföre som marknaderna i lappmarken förlades till vintern. Under marknadsperioderna hölls vintervägar öppna mellan kustlandet – marknadsplatserna – vintervistena.