Här verkar det inte ha skett några större förändringar vid övergången till järnåldern. Människorna har fortsatt att i huvudsak leva av jakt och fiske. Många av de fångstgropar som har undersökts, dateras till perioden 600–1400 e Kr. I trakten av Umeå tycks jordbruket vara etablerat cirka 500 e Kr.
Fortfarande i början av järnåldern användes redskap av sten, men tillverkningstekniken var inte längre lika förfinad. Keramik som är gjord av lera uppblandad med asbest fanns fortfarande i början av perioden. Då bestod den av så mycket asbest att man kan påstå att det är asbest som är utblandad med lite lera.
“Kultsjökrukan” är 29 cm hög och nästan uteslutande gjord av asbest. Den påträffades som flera hundra skärvor, vilka har kunnat sättas ihop till ett kärl. Krukan dateras till tidig järnålder cirka 300 f Kr.
Även under järnåldern har det anlagts gravar längs kusten. Det är låga rösen och stensättningar som daterats från både början och slutet av järnåldern. De ligger ibland på det som brukar kallas bronsåldersnivåer (kring 35 m ö h), ibland på betydligt lägre nivåer, på de nivåer som varit strandbundna under järnåldern (10 m ö h). Här finns också tomtningar, rester efter enkla bostäder, som säljägarna har använt under järnålder och senare tid. Några mer permanenta bostäder har vi ännu inte hittat.
En av länets många tomtningar, lämningar efter enkla bostäder som användes vid fiske och säljakt under järnålder och medeltid.
I inlandet finns många härdar som har daterats till järnåldern men inte några rester efter bostäder. Härdarna tolkas som lämningar efter en skogssamisk befolkning.
Inlandets många härdar tillhör en diskret fornlämningstyp som inte alltid är lätt att upptäcka.
Längst upp i fjällen finns en typ av vallformiga lämningar efter bostäder som kallas stalotomter. De har använts under järnåldern och ligger ofta några stycken tillsammans, i nivå med trädgränsen.
Stalotomter i Remdalen, Vilhelmina. De dateras huvudsakligen till vikingatid.
I länet är ännu ingen förhistorisk järnframställningsplats känd. Men flera fornlämningar med spår efter järnsmide har påträffats. I Torrböle, i Nordmalingsområdet, har en boplatsvall från äldre järnålder undersökts. Här hittade man både smidesslagg, järnfragment och asbestgods. Vid Harrsjön, väster om Bureå har också en plats med bland annat spår efter järnsmide påträffats. Här fanns två smidesgropar, bitar av järnslagg och blästerskydd. Ett C14-prov visar på en datering till första århundradet e Kr.
Keramik med asbest funnen vid undersökningar i Torrböle, Nordmaling
Maksjöfyndet
Våren 1969 hittades ett bronsspänne vid en av Maksjöns stränder i Vilhelmina kommun. Något år senare påträffades fler föremål vid samma strand. År 1972 undersöktes platsen av arkeologer. Föremålen är rester efter en järnåldersgrav från 700–800 e Kr, från den del av järnåldern som brukar kallas vendeltiden.
Föremålen består av 31 glaspärlor, en bronspärla, fem järnfragment, fem stenskrapor och 183 avslag av kvarts och kvartsit. De tre spännena är en typ av dräktspänne som användes i Norge under den här perioden. Pärlorna däremot ser precis ut som de man hittat i södra och mellersta Sverige.
Stenskraporna och avslagen hör troligtvis inte ihop med de andra fynden. De har förmodligen funnits på platsen redan innan järnåldersföremålen placerades där.
Trots att man inte hittade några ben, bör föremålen som ingår i Maksjöfyndet vara resterna efter en grav. Gravar från denna tid brukar innehålla pärlor och dräkttillbehör.
Pärlorna i “Maksjöhalsbandet” är av samma typ som de som påträffats i mellersta och södra Sverige.
Området kring Maksjön har varit ett attraktivt område under alla tider. Det är förmodligen det mest fornlämningstäta området i hela Västerbotten. Här finns många lämningar från stenålder, bronsålder och järnålder samt en hel del samiska lämningar.
Läs mer om stenålder, bronsålder och medeltid.
