Landskapsförändring
Landskapet står under ständig påverkar av naturens krafter. Bara under de senaste 300 000 åren har det norra halvklotet genomgått tre istider. Den senaste istiden slutade för cirka 11 500 år sedan, efter att ha varat i omkring 100 000 år. Weichsel, som den kallas, hade sin största utbredning för 22 000 år sedan.
Efter den senaste istiden började landet att höja sig och allt land som en gång legat under vatten har påverkats. Vatten påverkar även berg och fjäll genom frostsprängning och vittring. Även strömmande vatten i älvar och åar påverkar landskapet med sin erosion. Under de senaste hundra åren har människan påverkat landskapet genom dammar, sjösänkningar, gruvor, vägar och annan bebyggelse.
I dag är det möjligt att jämföra äldre flygfotografier med dagens. Börja med att zooma in till det område du är intresserad av. Genom att klicka i fönstersymbolen under + och – tecknet uppe till vänster på kartan och välja satellit till höger på kartan kan man dra karta till höger och vänster och jämföra förändringar i bebyggelsens utbredning och andra förändringar som skett de senaste 60 åren.
Den främsta orsaken till kartläggningen av gårdar och byar i Sverige är i syfte att kräva skatt för den egendom som människorna ägde. Där för är det främst ängs- och åkermark som finns med på de äldsta kartorna som i vårt län är från 1600-talet.
Under istiden var Sverige täckt av ett upp till tre kilometer tjockt istäcke. Detta tunga täcke tryckte ner jordskorpan långt under dagens nivå. När istiden tog slut, för cirka 10 000 år sedan, började jordskorpan återta sin ursprungliga form. Från denna tid har landet rest sig ut havet. Inledningsvis gick förloppet betydligt snabbare än i dag. Nu är landhöjningen strax under en meter på 100 år.
Högsta kustlinjen, (HK), är den nivå i Sverige dit havet nådde som högst under eller efter den senaste istiden. Stora delar av landet var nertryckt under den tidens havsnivå. Denna nivå varierar i landet och är högst i Ångermanland där havsnivån nådde närmare 300 meter ovan dagens havsnivå. I Västerbotten ligger Högsta kustlinjen på ca 250 m över dagens havsnivå.
Som universitetsämne blev arkeologin ett eget ämne under 1800-talet. 1818 var Caspar Reuvens utsetts världens första professor i arkeologi vid Universitetet i Leiden i Nederländerna. Som den första arkeologiska avhandlingen i Sverige brukar Hans Hildebrands från 1866 räknas och 1869 lade Oscar Montelius fram sin avhandling. 1914 inrättades den första professuren i arkeologi vid Uppsala universitet, där Oscar Almgren blev den förste innehavaren av professuren. Den följdes snart av en professur vid Lunds universitet 1919, med Otto Rydbeck som dess förste innehavare.
Här nedanför hittar du länkar till filmer som visar hur landhöjningsförloppet kan ha sett ut.
Historikerna vet inte med säkerhet när de första kartorna framställdes, men med största sannolikhet skedde det för tusentals år sedan i nuvarande Turkiet och senare i högkulturerna i Mesopotamien och Egypten. När dessa kartor ritades kände ingen till jordens form och storlek.
Kartografi är en konstart, vetenskap och hantverk med kartan som uttrycksform. I många kartor och atlaser är ortnamnen och ett namnregister väsentliga. Gradnät eller annat referensnät gör det möjligt att hänvisa till lägen i kartan. Uppbyggnaden av atlaser och stora kartsystem, t.ex. ett rikstäckande kartverk, innebär även val av kartprojektion, skalor och bladindelning. I Sverige omfattar de allmänna kartorna från Lantmäteriet ca 12 000 kartblad i fem huvudskalor.
Anders Bure, 1571–1646, var kartograf. Bure blev anställd vid det kungliga kansliet 1602 och var fredsunderhandlare i Knäred 1613 och gränskommissarie efter freden i Stolbova 1619–21. Han adlades 1624, blev ”generalmatematikus” (lantmäterichef) 1628, ledamot i en beskickning till Ryssland 1634 och krigsråd 1640. En pionjärinsats inom svensk kartografi är hans kartor Lapponia (1611), som täcker rikets nordliga delar, och Orbis Arctoi nova et accurata delineatio (1626) över hela riket. Han kallas av många för ”den svenska kartografins fader”.
Lantmäteri är verksamhet där man genom olika förfaranden mäter upp och kartlägger landet och svarar för markens indelning i fastigheter, dvs. äganderättsliga enheter. Delningen av marken i fastigheter och dess ägoindelning för jordbruk har lång historisk bakgrund; t.ex. förfogade det romerska samhället över en högt utbildad och specialiserad kår av lantmätare. I Sverige bildades ett lantmäteriväsen 1628.
Det var främst byarnas marker som karterades. Här noterades bland annat markbeskaffenheten och vilket ekonomiskt värde den hade, byggnader och vägar ritades också in. På kartorna kan det även finnas andra uppgifter till exempel om fisket var bra eller dåligt och om det fanns tillräckligt med näver i skogarna. Även andra företeelser med ekonomiskt värde noterades t. ex tjärdalar (tjärudalsgrubbor) på kartan från Medle 1753 och den tröskmaskin “Trösk Machin” som är avbildad på kartan över Nordmalings prästbord från 1762. På kartan över Ön och Teg från 1783 finns det en hälsobrunn på Ön.
Här presenteras endast ett litet urval av äldre kartor från Lantmäteriet. Om du vill se fler kartor eller kanske beställa en karta för eget bruk kan du vända dig till Lantmäteriets hemsida för historiska kartor.
Klicka på själva bilden nedan så visas de i ett större format.
Odaterad karta över Västerbottens kustområde. Troligen från 1600 talet.
Denna karta saknar datering men liknar Gieddas karta från 1671. Kartan visar kyrkor och byar med sina gårdar, även vägar och stigar samt ankringsplatser längs kusten. Man har angett namn på alla öar och skär längs kusten, vilket visar att sjövägen var den huvudsakliga kommunikationsleden.
Länsresidenset år 1735.
Umeå brändes upprepade gånger under ryssarnas härjningar i början av 1700-talet. Därför flyttades landshövdingens residens uppströms Umeälven till Gran, nära Backens kyrka.
Prästbordet Nordmaling år 1762.
Här finns en “Trösk Machin” utritad.
Umeå med omnejd år 1693.
I slutet av 1600-talet är det endast kyrkan och residenset som är markerade vid det som idag är centrum. En stadsplan i form av kvarter finns utritade. För övrigt är det jordbruksbebyggelse med byarna Ytterhiske (Yter Hyskie), Grisbacka (Grysbacka), Grubbe och Västerhiske (Wästerhyske) som är karterade.
Medle år 1753.
Här fanns det “Tjärudalsgrubbor” inne i byn
Umeå lappmark år 1810.
Åsele år 1715.
På 1700-talet heter kyrkplatsen Åhrsilla prästebord och på kartan finns det Finnars huus, Lappkojor och Borgarebodar utritade.
Holmön år 1729.
Här finns en vacker väderkvarn avbildad på kartan
Vägkarta över Västerbotten 1737.
Lillarmsjö år 1747.
Under 1600- och 1700-talet bestod de flesta byar i Västerbotten av 1 – 2 gårdar. Byn Lill-Armsjö i Bjurholms kommun hette Armsiön på kartan från 1747 och bestod av två gårdar med små åkrar och ängar.
Ön och Teg år 1783.
Vid karteringen av Ön och Teg byars samfällda skog fanns förutom Öster- och Västerteg även ett Mellanteg (Millanteg). På Ön fanns då en hälsobrunn och på norra sidan av älven vid vägen låg Widmarks krog.