Från cirka 2000 f Kr. kommer influenser från öster, från Ryssland och Sibirien. Det innebär nya föremålsformer som asbestkeramik, kvartsitspetsar med rak bas och östliga bronsföremål. Vi kan se att man inte bara importerade färdiga föremål hit. Eftersom både smältdeglar, flera gjutformar och bronskulor har hittats bör man även sysslat med någon form av bronshantering. Människorna verkar ha sökt sig längre in mot fjällen, kanske har man börjat utnyttja renen mer systematiskt.
I inlandet finns många boplatser som är från denna tid, men gravarna saknas. Vid kusten råder ett omvänt förhållande. Där finns många gravar i form av rösen och stensättningar, medan få boplatser är kända. Längs kusten finns fler föremål från den typiska sydskandinaviska bronsåldern. De många gravrösena har sydskandinaviska förebilder, men förekommer runt hela Bottenviken och ner längs den finska kusten. Längs Norrlandskusten finns det också flera områden med kokgropar som troligen har använts vid beredning av kött och fisk.
Vid Mjösjön mellan Umeå och Holmsund finns ett gravfält med fyra gravar från bronsåldern. Det är två rösen, en stensättning och Sveriges nordligaste skeppssättning.
I samband med undersökningarna för ringleden runt Umeå, Västra länken, påträffades stolphus av sydskandinavisk karaktär för första gången. Stolphusen har daterats till 800 f. Kr och man har även funnit stora mängder förkolnade korn i några av stolphålen. Det är troligt att den tidigare avsaknaden av denna hustyp kan förklaras med hur man har genomfört arkeologiska underökningar tidigare. Dock är jakt, fiske och insamling den huvudsakliga näringen. Odling och kreatursskötsel är fortfarande endast en bisyssla i större delen av kustområdet.
Det är endast resterna av de stolpar som burit upp huset som kan återfinnas.
En kustboplats från bronsåldern
På den torra och sandiga Sävarheden, cirka 2 km norr om Sävar, finns en upp till 2 dm hög vall som är 14 meter lång, tio meter bred. Vallen har en svag sänka i mitten. Det är resterna efter ett hus som stod här för 3 600 år sedan. Den här sortens lämning kallas för boplatsvall.
När huset användes låg det ungefär 100 meter från havet. Mellan boplatsen och havet löpte en rullstensås som gav skydd mot vindarna. Vid sidan av huset fanns ett fångstgropssystem. I husets närhet låg också en kallkälla där man kunde hämta dricksvatten.
Boplatsvallen i Sävar har undersökts. Då påträffades en hel del förhistoriskt skräp. På det som en gång var husets golv fanns en stor samling avslag av kvartsit, en knacksten och en sten som har tolkats som ett städ. Alla dessa föremål är rester efter stenredskapstillverkning. Kanske var tillverkning av redskap det sista man gjorde innan platsen övergavs för gott?
Där fanns också skrapor som använts till att bereda skinn, och keramik som gjorts av lera blandad med hår och annat organiskt material. Nästan alla ben som påträffades var sälben. Bara ett annat ben hittades, en fiskkota. Förmodligen slog man sig ner här just för att det var bra säljakt och gott om fisk.
Till de mest spännande fynden från platsen hör tjugo bitar av harts eller kåda med tandavtryck från en ung person. Det var dåtidens tuggummi. Varför man tuggade kåda vet vi inte säkert, kanske var det för att tillverka ett lim som sedan användes till att fästa pilspetsarna i skaften.
Det fanns ingen eldstad i huset. Arkeologerna hittade inte heller någon skörbränd sten eller något annat som visar att man eldat här. Avsaknaden av eldstad är fortfarande en gåta men mätningar av markens magnetiska susceptibilitet visar att man eldat trots avsaknaden av synliga eldningsspår. Boplatsen på Sävarheden har tolkats som en säljägarboplats som användes några veckor eller månader under sommaren.
Några av de tuggummin som hittades i huset på Sävarheden
Prästsjödiket
Vid en av de större infartsvägarna till Umeå låg en av Västerbottens ovanligaste fornlämningar. Här, på den plats som i dag är en liten kulle vid sidan av Vännäsvägen, blev två ungdomar begravda för ungefär 3 600 år sedan. På den tiden nådde havet längre inåt landet. Kullen var en liten ö som låg ungefär 500 meter från fastlandet.
Innan platsen undersöktes syntes ingenting på marken. Över stenarna växte ett lager med mossa och torv. När arkeologerna hade grävt fram anläggningen såg den ut som en stenläggning i två lager, gjord av både stora och små stenar. Bland stenarna fanns brända ben och tänder av människa. Det var tänderna som berättade om hur många personer som var gravlagda och att dessa var ganska unga.
Bland stenarna fanns det också ovanliga föremål. Det kanske allra finaste var en spjutspets av brons. Där fanns även fina föremål av sten, till exempel en dolk, ett hänge och sju pilspetsar. Stenmaterialet kommer från Tärnafjällen, Onega i Ryssland, Höga kusten samt Skåne. Bronsdolken låg under allt annat. Flera av föremålen verkade vara nedstuckna i marken. Anläggningen vid Prästsjödiket är resterna efter en grav av en tidigare okänd typ.
Läs mer om stenålder, järnålder och medeltid
Ett av de fina föremålen som påträffades i fornlämningen vid Prästsjödiket utanför Umeå. Det är svårt att avgöra om det är en spjutspets eller en dolk.
Detalj av spjutskaft. Skaftet som är helt bevarat, kommer från Övre Åkulla i Bygdeå socken. Det är daterat till bronsåldern men är dekorerat med samma sicksackmönster som många skifferföremål från stenåldern. Det är ett av mycket få bevarade träföremål från förhistorisk tid.
