Från urtid till nutid i Västerbotten
I 10 000 år har människan funnits i Västerbotten, 9000 av dessa är förhistorisk tid. Fynd och fornlämningar ger oss möjlighet att skapa en bild av vår äldsta historia. Genom arkeologiska undersökningar och forskning blir bilden allt tydligare. Länets historia har formats av de förutsättningar som natur och klimat har gett. Möjligheter till kommunikationer, transporter och lättillgängliga energikällor har också haft stor betydelse. Självklart har även påverkan utifrån spelat roll. Redan under förhistorisk tid fick människorna här influenser från människor i andra områden.
Ordet Arkeologi kommer av grekiskans archaiologia “fornkunskap”, av archaios “urgammal”, “forntida”. Det betyder kunskapen om människans förhistoria, den tid där det inte finns skriven text att tillgå. Arkeologi är studiet av människans materiella kultur, av deras lämningar och föremål eller artefakter.
Numera finns även historisk arkeologi eller medeltidsarkeologi som är studiet av materiell kultur under historisk tid. Vanligtvis delas området upp i följande underdiscipliner; historisk arkeologi (efter skrivkonsten), förhistorisk arkeologi (före skrivkonsten), klassisk arkeologi (Grekland och Rom), egyptologi (Egypten), assyriologi (Främre Orienten före Islam), islamisk arkeologi (Främre Orienten efter Islam) och historisk osteologi.
Som universitetsämne blev arkeologin ett eget ämne under 1800-talet. 1818 var Caspar Reuvens utsetts världens första professor i arkeologi vid Universitetet i Leiden i Nederländerna. Som den första arkeologiska avhandlingen i Sverige brukar Hans Hildebrands från 1866 räknas och 1869 lade Oscar Montelius fram sin avhandling. 1914 inrättades den första professuren i arkeologi vid Uppsala universitet, där Oscar Almgren blev den förste innehavaren av professuren. Den följdes snart av en professur vid Lunds universitet 1919, med Otto Rydbeck som dess förste innehavare.
Arkeologi handlar om att studera människan och samhället i ett mycket långt tidsperspektiv – från stenålder till modern tid. Spåren som människorna lämnat efter sig i form av forn- och kulturlämningar är en viktig del av vårt gemensamma kulturarv.
Den svenska fornminneslagen är den äldsta i världen och tillkom redan år 1666. Dåtidens kungar ville bevisa att Sverige hade varit ett framstående land under väldigt lång tid. Därför uppmanades landets kyrkoherdar att notera lämningar från forna tider i hembygden. Kyrkoherdarnas arbete lade grunden till den kunskap som finns idag om Sveriges fornlämningar.
Genom århundradena har människor hittat förhistoriska föremål i jorden i samband med plöjning. Många av fynden lämnades in till museerna och efterhand kunde arkeologerna se tidsmässiga samband mellan de olika föremålen. Utifrån fynden gjordes en indelning av förhistorien i Stenålder, Bronsålder och Järnålder. Indelningen avspeglade delvis vilka material som användes vid föremålstillverkning under de olika tidsperioderna.
Kring år 1960 hade dateringsmetoden med kol 14 (C14) blivit vanlig. Tidigare hade fornlämningar exempelvis daterats utifrån olika föremålstyper, men genom den nya dateringsmetoden kunde arkeologerna få en bättre och säkrare datering av lämningarna. Kol 14-metoden används idag tillsammans med en rad andra naturvetenskapliga metoder, för att försöka ge svar på hur förhistoriens människor en gång levde.
Dagens arkeologi är en del av samhällsplaneringen. I samband med exploateringar och byggprojekt genomförs årligen ett flertal arkeologiska utredningar och undersökningar i Västerbotten. Varje undersökning bidrar till en förbättrad kunskap om länets förhistoria.
En arkeolog är en person som studerar människans materiella kultur, alltså lämningar och föremål som människor lämnat efter sig genom historien. I samband med inventeringar och utgrävningar skaffar sig arkeologerna kunskap om vår förhistoria. För att bli arkeolog krävs högskole- eller universitetsutbildning. Arkeologer kan arbeta på museer, länsstyrelser eller som egenföretagare.
Arkeologi förknippas vanligen med människans äldsta historia och det skriftlösa samhället. Medeltiden (ca 1050–1500 e.kr) brukar räknas som den period när händelser började nedtecknas i skrift. Arkeologer kan även studera yngre perioder (ca 1500-tal och framåt), då används utgrävningar för att komplettera den skrivna historien.
Spåren som människan lämnar efter sig kan se olika ut. Vissa lämningar går att se ovan mark t. ex gravrösen eller fångstgropar. Andra lämningar blir synliga först efter att det övre markskiktet tagits bort med hjälp av grävmaskin. Då kan färgningar framträda som skiljer sig från den naturliga marken. Färgningarna kan vara spåren efter exempelvis stolphål, eldstäder och kokgropar. Vid en arkeologisk undersökning kan arkeologerna även hitta trasiga föremål liksom skräp och hushållsavfall.
Arkeologerna försöker tolka de olika lämningarna för att kunna förstå hur människorna en gång levde. Till sin hjälp har arkeologerna en rad olika analysmetoder som ständigt utvecklas och förnyas. Detta får till följd att arkeologiskt material aldrig kan anses vara färdigstuderat. Det finns alltid nya frågor att ställa till materialet och nya analysmetoder som kan genomföras.
Arkeologens roll är inte bara att undersöka och dokumentera lämningar. Arkeologerna arbetar även med att förmedla kunskapen om de människor som fanns här långt före oss. Att berätta om forntida människor och sprida kunskapen om allas vårt kulturarv är en mycket viktig arbetsuppgift för arkeologerna.
Majoriteten av alla underökningar i Sverige beror på exploateringar av olika slag. Nya vägar, järnvägar och bostadsområden kräver ibland att området undersöks av arkeologer. I Sverige är det länsstyrelserna som beslutar om det behöver göras en arkeologisk utgrävning. Beslutet sker med stöd i kulturmiljölagen, som förbjuder att en fornlämning rubbas eller förstörs utan tillstånd.
