Spår från 10000 år Västerbottens län sett från sidan

Skriv ett sökord för att påbörja din sökning.

Startsida » Alla tiders Västerbotten » Stenålder

Stenålder 8000 f Kr–1800 f Kr

Klimat

Sedan inlandsisen smält och inte längre tryckte ner marken höjde sig landet ur havet och gör så fortfarande. I Västerbottens södra del ligger högsta kustlinjen (dit havet nådde när det gick som högst) cirka 270 meter över nuvarande havsyta och i norra länsdelen 215 meter högre än i dag. Under århundradena har klimatet förändrats. När isen smälte blev klimatet varmare, mildare än i dag, vilket innebar en annan växtlighet. Under yngre stenålder var medeltemperaturen som högst. Det var upp till tre grader varmare än i dag. Då växte ädellövträd och hasselbuske här.

Hällmålning på Finnforsberget, Skellefteälven. Föreställer fiskar.

På Finnforsberget vid Skellefteälven finns hällmålningar från stenåldern.

Äldre stenålder 8000–4200 f. Kr

När inlandsisen försvann kom de första människorna hit. Det är troligt att de första invandrarna kom från flera håll: norr, nordost, väst och syd. Det bör ha skett under det nionde årtusendet före Kristus.

De boplatser som vi hittills känner till från äldre stenålder i Västerbottens län är små med härdar och kokgropar. Dessa platser verkar inte ha varit direkt strandbundna, vilket många yngre boplatser är.

Den hittills äldsta dateringen av en boplats kommer från Gråtanån i Vilhelmina. Den är närmare 10 000 år gammal. Det är kol från en kokgrop som har daterats. Från samma kokgrop har ben analyserats som visar en något yngre datering.

Den inledande renjägartiden som vi känner från ett flertal platser i norra Finland, Norrbotten samt Sydskandinavien saknas än så länge i Västerbotten. Här är det älgen som är det betydelsefulla bytesdjuret vid denna tid.

Föremålsformerna har influerats från olika håll. Lokala stenarter som kvarts och kvartsit har huvudsakligen använts till redskap och vapen. Ibland påträffas även föremål av flinta, vilket påvisar långväga kontakter. Flinta finns naturligt närmast i Ryssland, sydvästra Norge och Skåne.

Yngre stenålder 4200–1800 f. Kr

Cirka 4000 år f. Kr. finns en tydligt utvecklad norrländsk särart vad gäller ekonomi och föremålsformer. Förutom kvarts och kvartsit används nu skiffer till spetsar och knivar. Skiffer är lätt att bearbeta och redskapen får därför helt andra former än de som är gjorda av hårdare material. Skifferföremålens skaft är ofta prydda med djurhuvudformade utsmyckningar.

Back med skifferföremål, knivar, dolkar och spetsar.

Olika typer av skifferföremål, alla påträffade i länet.

Djurbilderna återkommer på de hällbilder, ristningar och målningar som finns i våra trakter. I dag finns åtta kända hällbildslokaler i länet, två platser med ristningar och sex med målningar. Det vanligaste avbildade djuret är älgen vilket stämmer väl överens med att älgben är det dominerande benmaterialet på många av de boplatser som har undersökts.

Under perioden 4500–2000 år f Kr användes en särskild typ av bostäder i inlandet. Resterna efter dessa ser i dag ut som mer eller mindre tydliga försänkningar i terrängen som omges av en vall. I vallen brukar det finnas en eller flera öppningar – ingångar. Vallen består av jord, kol, stora mängder skörbränd sten, ben, kasserade redskap, med mera. Ofta ligger några vallar tillsammans. De har tolkats som relativt fasta bostäder som använts under vintern. De kallas boplatsvallar eller skärvstensvallar.

BOPLATSVALL VID STORA TJIKKITRÄSK I GUNNARN

När Rusfors kraftverk skulle byggas undersökte arkeologer resterna efter ett hus vid Stora Tjikkiträsk. Det visade sig att huset var minst 6 000 år gammalt. De som en gång byggde huset lade det i en sluttning på en udde i sjön. Här hade man god uppsikt över området och nära till vatten. Platsen var redan då använd sedan tidigare.

Huset var avlångt, ungefär 7 meter långt och 3,5 meter brett. Golvytan var nedgrävd i backen. Kring det ovala golvet fanns en stor vall. Det nedgrävda golvet var ett finurligt sätt att dra nytta av jordvärmen. Här bodde man förmodligen under vinterperioden. Hur husets väggar och tak har varit byggda vet vi inte riktigt men kanske var de gjorda av näver och torv, material som för länge sedan har försvunnit.

I vallen, vid ingången till huset, fann arkeologerna stora mängder förhistoriskt skräp; till exempel kol, brända ben och kasserade redskap. Även inne i huset fanns en hel del skräp, bland annat avslag från redskapstillverkning.

I husets golvyta hittade man sju kokgropar. De har antagligen använts för att värma upp huset och till att laga mat i. Alla har inte varit i bruk samtidigt. Utanför vallen fanns sex kokgropar. En var större än de andra och full av brända ben och kol. Daterat kol från  gropen var 8 780 år gammal, alltså mer än 2 000 år äldre än huset.

Även trasiga föremål kan berätta om de människor som tillverkade och använde dem. Förutom alla avslag – 4 500 stycken som togs  tillvara – fann man bland annat 300 skrapor. De har använts till att bearbeta skinn och andra material som trä och horn. I resterna efter huset fann arkeologerna inte mindre än fem skaft till skifferknivar med djurhuvudformade ändar. Två av dem var fint skulpterade och mycket naturtrogna. Den ena föreställer en älg, den andra en svan.

Vid undersökningen togs 10 kilo ben tillvara. Nästan alla var älgben, men där fanns också några bäverben, ett fiskben och ett sälben.

KALVTRÄSKSKIDAN

En höstdag 1924 gjordes ett spännande fynd utanför byn Kalvträsk i Skellefteå kommun. Några män som var i färd med att dika ut en myr påträffade två skidor och en stav. Senare har man daterat den ena skidan med hjälp av C14-analys. Den visade sig vara äldre än vad man först trodde – 5 200 år! Den är äldre än den äldsta av Egyptens pyramider, och förstås världens äldsta bevarade skida.

Kort efter det att skidorna tagits upp ur myren föll den ena skidan sönder. Den andra är fortfarande nästan helt bevarad. Den är 204 cm lång, 15, 5 cm bred och ganska tunn. Den har fyra hål som bindningsremmarna dragits genom. Framtill och baktill på skidan kan man se lagningar av sprickor med krampor av råhud.

Kalvträskskidan

Kalvträskskidan med sin skovelstav är världens äldsta skida. Den visas i "Skidmuseet" som ligger i Västerbottens museum i Umeå.


Staven är en skovelstav av samma typ som den samiska kvinnostaven som också hade en skovel längst ner. Samekvinnorna använde den bland annat till att skrapa fram bete åt renarna. Skovelstaven från stenåldern har spår efter de stenverktyg som den tillverkats med.

Orsaken till att Kalvträskskidan bevarats så bra är att den har legat i en myr där lufttillförseln varit minimal.

I länet finns hittills inte några kända gravar som är anlagda under stenåldern, men det är bara en tidsfråga innan de hittas. Från såväl Norrbotten och Ångermanland finns exempel på så kallade rödockragravar. Man har lagt den döde på en bädd av rödockra och troligen också strött rödockra i bitar eller pulverform på kroppen. I Norrbotten uppträder de äldsta mycket enkelt konstruerade gravarna redan cirka 5000 f Kr.

Omkring år 2000 f Kr slutar människorna att bygga skärvstensvallar. Boplatserna  blir mindre men i stället desto fler. Ungefär vid denna tid slog sig grupper av sydskandinaver ner vid kusten. Förmodligen kände dessa människor till både odling och boskapsskötsel. Kvar efter dem är bland annat cirka 300 flintyxor.

Vid Strandholm, vid Korvbäckens utlopp i Stora Bygdeträsket har arkeologerna hittat spår efter denna tidiga invandrargrupp. Platsen har tolkats som ett jaktläger. Nästan alla föremål som har påträffats här är gjorda av flinta och är sydskandinaviska till sin karaktär. 

Stenyxor från Strandholm.

Stenyxor från Strandholm.

Läs mer om bronsålder, järnålder och medeltid

Stenyxa från Hössjö.

Yxa av grönsten påträffad väster om Hössjö på en av de äldsta, kända boplatserna i Västerbottens kustland. Boplatsen nyttjades mellan 6300 - 6100 f Kr. 

Föremål från Äldre stenålder.

Föremål från äldre stenålder.

Avslag är rester efter stenredskapstillverkning.

Avslag hör till de vanligaste fynden på stenåldersboplatser.

Avslag i Södra Mensträsk.

En typisk, norrländsk stenåldersboplats. I vattnet vid stranden av Södra Mensträsk finns stora mängder avslag.

Svanhuvud av sten från en av boplatsvallarna vid Stora Tjikkiträsk.

Svanhuvud från boplatsvallen vid Tjikkiträsk.

Läs mer om förhistoriska föremål från länet

Älghuvud av sten från Stora Tjikkiträsk.

Ett mycket naturtroget älghuvud påträffades i samma boplatsvall.

 

Boplatsvall vid Torvsjöån.

En boplatsvall vid Torvsjöån mellan Åsele och Vilhelmina med mycket tydliga vallar.

 

Skifferdolk med inristade figurer.

På båda sidor av den här skifferdolken från Torvsjön, Åsele, finns inristade figurer. Ristningarna har tolkats som en människa, en fisk och en orm.

 

T-formigt redskap.

T-formade redskap är en föremålstyp vars användningsområde vi ännu inte känner till.

 

Nordbottniskt redskap.

De nordbottniska redskapen, en stenhacka från yngre stenålder med slipad egg. Den är 20-40 cm lång, ofta tillverkad av grön strålskensskiffer. Hackan är vanlig i Bottenvikens inre del och typisk för vår del av landet. De påträffas framför allt längs den forntida kusten. Också om denna föremålstyp råder osäkerhet, beträffande användningen.

 

Skrapor av sten.

Skrapan var det vanligaste redskapet under stenåldern.

Läs mer om våra olika fornlämningstyper.

 

Ben- och hornföremål.

I Lappvattnet, öster om Burträsk har ett sällsynt fynd av trä, ben, horn och stenföremål gjorts. De har daterats till perioden 3800–3100 f Kr. Föremålen har förmodligen legat i en väska med jakt- och fiskeutrustning.